Tog tjuren i hornen.

Har haft beslutsångest en tid över när jag ska fara till stallet, för någon gång måste vara första gången.
Första gången sen Vicky slets ur mitt liv var idag, och det var precis lika pissigt som jag föreställde mig att det skulle vara.
Det var öppet hus, men inte så mycket folk för att det var många andra evenemang på andra ställen. Allt kom som tillbaka, jag kunde se framför ögonen hur Vicky låg livlös i sin box och det var hemskt, så nu ångrar jag att jag for dit överhuvudtaget.

Har även haft sjukt mycket huvudvärk på sista tiden, ungefär 4 dagar i veckan har jag huvudvärk som inte går att få bort vad man än gör - tar värktablett, tupplur .. Inte ens en varm jävla dusch hjälper.. Eller jo, i ca. 10 minuter hjälper det och sen är det fan tillbaka igen! Just nu sitter jag med en fittig huvudvärk som tog sin början klockan 12 i eftermiddags, och än håller den på fast då var den inte lika kraftig som den är nu - och jag får inte bort den.. Kan int den här skitdagen bara ta slut.. Har måndagsångest så nä, söndagen får inte ta slut..
Orkar int med nånting. Trodd aldrig att jag sku säga det här, men.. Skolan kan fara åt helvete. Allt kan dra sig i röve å försvinn en tid framöver...


Och nu har jag bara en sak kvar att skriva:  VITTU.

Vi möts igen, Freeway.

Inatt drömde jag en underbar dröm. Jag befann mig i ett stall, jag  gick i stallgången och hörde en häst gnägga glatt i boxen jag passerade och där stod min lilla Vicky och pratade med mig på sitt eget språk.

Glädjetårar rann och jag stod flera timmar och pysslade om henne, och tog sen e underbar barbacka tur i en mycket vacker och nästan magisk skog. Sen hoppade drömmen i något skede och nästa sak jag minns var att jag kom gående på en äng med högt gräs, och en bit bort låg Vicky, jag ropade hennes namn och hon reste sig genast upp och travade emot mig och vi sprang sida vid sida över den oändligt stora ängen med en lite skogsdunge i mitten. Vi möttes igen, Freeway <3

Du kommer alltid leva i mitt hjärta, älskade vän

Det värsta sättet att bli väckt på morgonen måste ju för in i helvete vara då telefonen ringer, klockan är sju på morgonen och det första man hör är "Vicky har dött i boxen"  ... Jag vet inte hur många gånger jag frågade om han (pappa) var seriös, och varenda gång fick jag lika klart svar "Jag skulle aldrig skämta om något sådant", men min hjärna verkade inte riktigt förstå det ordentligt fören jag, ungefär en halvtimme senare såg hennes lilla, döda kropp.. 

Hon var ännu lite varm bakom öronen så det borde ha hänt någon gång mellan 3 och  4 på morgonen, och, då klockan var exakt 03:30 vaknade jag av att jag satt upprätt i sängen, och det var något som kändes mycket, mycket konstigt i rummet, som om något inte var som det skulle..

Men nu vet jag ju vem som var här och sa hejdå :'(

30.1.2012 var den värsta dagen i mitt liv.

Det var även den dagen som var värst med sörjandet, då grät man, grät och grät man, men det blev inte bättre.. I tisdags så grät jag inte så mycket, men då kände jag bara en enorm tomhet, en tomhet som sa att min andra hjärthalva fattas.. 

Igår så kände jag mig bra till en början, men jag kom fram till att det inte alls är bra, eftersom jag den största delen av dagen sitter eller ligger i sängen, i mörkret och det enda som lyser upp är datorskärmen.

Igår skulle vi även städa ur Vickys skåp, och det var jävla svårt att sitta i bilen på väg till stallet, och veta att den lilla häst, som alltid står och säger "Frrrrrrr" och "Hö-hö-hö" inte står där. Inte finns där. Inte finns någonstans.

Å andra sidan skulle det vara som en liten terapi att plocka ur hennes skåp, men det hann jag tydligen inte eftersom min styvmamma redan varit där och plockat bort allt.. ALLT, vilket gjorde mig sur, och det är jag ännu, för hon hade inte ens skickat ett meddelande och frågat ifall jag ville vara med och göra det... Satan :'C

Hursomhelst, i söndags så önskar jag att jag gjort så mycket mer med henne än vad jag gjorde, om jag vetat att det skulle vara vår sista dag tillsammans...

Hon var pigg på kvällen, hon åt normalt och stallskötaren hade inte märkt något speciellt med henne.. Men hon fick ju en naturlig, och förhoppningsvis smärtfri död...

Nu sittter jag här, med hennes grimma som doftar som lilla Vicky <3 Och inser, att trots att hon lämnat livet på jorden, för att fortsätta någon annanstans, så kommer hon alltid leva i mitt hjärta, tillsammans med mina minnen, och trots att jag inte ser henne, så kommer hon alltid vandra med mig vart jag än går <3

Idag så ska mamma och jag bege oss till Kokkola, och besöka Sick Boy Tattoo för att diskutera datum om när jag ska laga min tatuering, som är en tribut till Vicky och Avenged Sevenfold..

(Och ja.. jag vet att jag hoppar lite mellan dagarna men det är lite svårt att skriva allt i ordningsföljd eftersom det bara ploppar upp i huvudet hur som helst...)

Så, nu känner jag mig både glad och ledsen, men ledsen på ett bra sätt eftersom jag som sagt nyss kommit fram till att Vicky är med mig var jag än befinner mig, trots att jag inte ser henne, jag kommer att se henne sen, då min tid är kommen och jag vet att hon väntar på mig <3

Vila I Frid, Älskade, Älskade Vän och Tack för alla fina år och stunder, vi ses nån gång då tiden tillåter <3